Kärlek på knä – om andligt ledarskap genom de fem tjänstegåvorna

”Din kärlek lär mig att böja knä”. Strofen är fritt översatt från låten Vertigo med det irländska bandet U2. Det är en text med uppgivenhet över allt människan förbrukar men så finns en kvinna med blodröda naglar och ett kors om halsen. I all mänsklighetens yrsel, vertigo, lär kärleken Bono att böja knä. När vi närmar oss kristet ledarskap, andligt ledarskap, tror jag knäfall har något avgörande viktigt att säga till oss. Själv vill jag inte avskilja människor till ledaruppdrag utan att de böjer knä inför Gud och församlingen. Detta att få förtroende att tjäna i församlingen är väldigt ansvarspåliggande, det är en uppgift vars innehåll alltid är en storlek för stor. Det handlar om att vara trogen Gud och räcka till för många behov på samma gång. Det är en ledaruppgift med större räckvidd än den grupp man blir satt att leda. Församlingsledningen är direkt ansvarig för sin församling men har ju också ett ansvar för en omvärld med stora behov. Inför ledaruppgiften är det bara sunt med viss känsla av yrsel och litenhet, i detta sammanhang är det faktiskt bra att vara darrig i knäna. Det är både litenheten och kärleken till Jesus som driver andligt ledarskap ner på knä i ödmjuk bön.

Vertikalt ledarskap

Jag ser en välkommen utveckling när det gäller ett växande intresse för andligt ledarskap. Jag tror att vi behöver en återupptäckt, ett återuppgrävande av den goda brunn det är att tjäna i församlingen ur ett kallelseperspektiv. Det är såklart inte oviktigt med kompetenser in i våra ledningsgrupper och det finns alltid behov av karaktärsfasthet. Det är nog bra med projekttänkande och avgränsningar ibland men det får aldrig vara själva grunden för vårt tjänande. Trots det goda vi kan göra, kommer själva igångsättningsmekanismen inte alls från oss och våra personligheter. Det är den heliga kallelsen som startar och driver utvecklingen. Kallelse först, karaktär och kompetens sedan.

”Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville.”

1 Korinthierbrevet 12:18

”Gud har i församlingen för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare…”

1 Korinthierbrevet 12:28

Jag ser två linjer i hur detta med andligt ledarskap beskrivs i Nya Testamentet. Jag ser dels en vertikal och dels en horisontell linje. Det handlar om Guds kallelse och församlingens bekräftelse. Det handlar om det där som fyller individen med kallelsens yrsel, insikten om en nedlagd livsuppgift långt före någon av ens dagar hade kommit. Paulus skriver i 1 Korinthierbrevet 12 om att Gud har i sin församling både satt samman hela kroppen och satt några till ledare. Versarna 18 och 28 är parallellversar som beskriver just detta. Alla har den troendes tjänst i församlingskroppen men några bär också en särskild ledargåva till tjänst. När vi talar om tjänstegåvor menar vi de fem Paulus listar i Efesierbrevet 4:11: apostlar, profeter, herdar, evangelister och lärare. Anden frågar ingen ledare eller kyrkostyrelse om lov för utdelandet av dessa gåvor. Det är en direkt installation av Herren själv utan att någon rådfrågas. Det är just detta som är den inre kallelsens unika konsistens. Den kommer till oss vertikalt, ingen annan människa är inblandad. Kallelsens inre är en sak mellan dig och Jesus själv. När Jesus kallade de tolv var han i bön en natt och utsåg sedan dem. Så är det också idag, vår kallelse kommer inte ur vårt böneliv, den kommer från Herrens böner, ur hans vilja. I det fördolda av hjärtats beröring kan vi ana och inse den kallelse vi fått att bära.

Horisontellt ledarskap

”När de tjänade Herren och fastade sade den helige Ande: “Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till.”

Apostlagärningarna 13:2

I de nytestamentliga texterna är ju kroppsperspektivet tydligt. Församlingen beskrivs i termer av lemmar och delar av en och samma kropp. I församlingskroppen ska den personliga kallelsen bekräftas. Händelsen i Antiokia beskriven i Apostlagärningarna 13 visar på den horisontella delen av andligt ledarskap. Församlingen skulle avskilja till den uppgift Gud hade kallat. Gud lägger ner en apostels kallelse och församlingen eller rörelsen bekräftar personen till sin ledare. Gud lägger ner en herdes gåva och församlingen bekräftar personen till sin pastor. I den bästa av världar är det helt harmoniskt mellan det vertikala och horisontella. Verkligheten visar att det ofta är känsliga processer involverade i detta. Det kan handla om den enskildes ovilja att gensvara på Guds kallelse men också på församlingens ovilja att bekräfta det Gud har kallat till. Ibland går processer för snabbt och ibland för sakta. Det kan också handla om falskhet och osundhet som vill ta sig in och manipulera församlingen. Därför ska en bekräftelseprocess aldrig vara hastig och Paulus instruerar Timoteus just detta att inte lägga sina händer förhastat på någon (1 Timoteusbrevet 5:22).

Jag tror alltså att det vi ser i Bibeln är att Gud kallar till apostel, profet, herde, evangelist och lärare i en direkt vertikal kallelse. Jag tror också att församlingen bekräftar detta genom att avskilja till föreståndare, medarbetare, äldste och diakoner, eller med andra begrepp vi använder enligt en horisontell bekräftelse.

Helheten är välsignelsen

De fyra evangelisterna berättar alla om Jesus Kristus men gör det ur olika perspektiv. I Matteus har vi en betoning av vad Jesus sa. Han återger bergspredikan, det stora liknelsetalet och talet om den yttersta tiden. Markus beskriver mer vad Jesus gjorde. Han lägger fokus på under och tecken. Lukas beskriver Jesus och människoblivandet. Det är hos honom vi har julevangeliet och det är hos Lukas vi läser mest om Jesus som Människosonen. I Johannes återkommer beskrivningarna om Jesus som Gud. Här läser vi om Ordet som var Gud och vi läser om honom som är vägen, sanningen och livet. Genom de fyra evangelierna får vi en sammanhållen bild av vem Jesus är, vad han säger och vad han gör. Så tror jag ledarskapet i församlingen är tänkt att fungera. Aposteln förkroppsligar församlingens sändande till världen och det missionerande. Profeten tar fram församlingens budskap, evangelisten vinner människor för herden att vårda och läraren att förankra i tron. Det är helheten och balansen av dessa tjänster som möjliggör församlingens växande och funktion.

Behovet att ingå i en rörelse

Också ur ett ledarperspektiv behöver vi varandra som församlingar. Jag tror att det är svårt och fel att vara sig själv nog som lokal församling. Redan Nya Testamentet visar på detta. Apostlarnas resande och brevskrivande beskriver ett behov jag tror vi har idag också. En isolerad församling riskerar sekterism och ett för smalt ledarskap. Församlingen behöver ingå i en tydlig rörelse och i ett nätverkande med flera, både för att ge och få. Någon församling har kanske en större själavårdsmässig betoning och en annan mer evangelistisk. Ett vist ledarskap ser till att komplettera sig med det man inte har i form av samanställningar, utbyten, läsande av böcker och deltagande i konferenser. Inte mycket blir uppbyggt utan uppoffringar, det tillhör ett bra ledarskap att ingå i större nätverk och ha en större utblick genom att investera i nätverksbyggande och lärande.

Ledarskapets friktion och ensamhet 

Det kan uppstå en del friktion när dessa gåvor ska harmoniera också utifrån ett pluralt perspektiv. Det kan ju finnas mer än en apostel som vill ha utrymme. Man får konstatera att detta är en av den pingstkarismatiska rörelsens största svagheter. Svårigheten att vara lyssnande och ödmjuk är ibland uppenbar. Vi ser att redan de första apostlarna hade en del friktion. Petrus tycker att det är aningens svårt att veta vad Paulus menar och Paulus tycker att Petrus hycklar när han väljer att äta med hedningar bara när judar inte är närvarande. Det är naivt att tänka att friktion inte uppstår där det finns ledare. Det ligger i ledarskapets gåva att driva och stå för sin sak, därmed uppstår en hetta. Jag tror andliga ledargåvor fungerar bäst tillsammans med ett minimum av byråkrati, få nivåer och respekt för varandra. Jag tror gåvorna fungerar i harmoni om ett slags öppet källkodstänkande tillåts, där det är ok att andra får del av ens framgångar och man tänker mer utrustande för andra mer än endast betjänande och utförande av ens egen tjänst. Jag tror vi behöver ledare som underutnyttjar sin makt och överbetonar sitt tjänande. Vill vi se förändring på ledarområden får vi nog se till att själva vara den förändring vi vill se, för att citera Mahatma Gandhi. Kanske vi i en miljö där det ibland blir trångt om utrymme och vi tycker att vi inte får komma fram, också kan försöka komma till det djup av insikt Augustinus beskriver: ”Hela min befrielse bestod däri, att inte vilja vad jag ville, men vilja, vad Gud ville.”

När allt kommer omkring har ledaren också en dimension av ensamhet och egenansvar att alltid förhålla sig till. Det ligger något i boktiteln om vår tidigare statsminister Göran Persson: ”Aldrig ensam, alltid ensam”. Som ytterst ansvarig ledare i ditt sammanhang behöver du vara den som tål ensamhet utan att odla den. Du behöver vara den som själv går före och betalar ur egen ficka. Man blir inte ledare av det man tar utan från det man ger. Nehemja betalade själv för att möjliggöra uppbyggandet av muren runt Jerusalem. Det står att han beskrev inför Gud att det skett på hans bekostnad (Nehemja 5:14-19). Vi behöver integritetsfulla ledare som är föredömen i generositet och inte lägger på sitt folk onödigt tunga bördor. Nehemja var allt annat än en billig ledare. Dwight Eisenhower tog bilden av ett rep; Om du drar i ett rep följer det dig vart du vill, om du trycker det framför dig går det ingenstans. Nehemja gick före och så kunde muren uppföras.

Kärleken och behovet

För några år sedan var boken ”Good to great” av Jim Collins väldigt populär. Han beskriver att de bästa ledarna: “Skapar varaktig mästarklass genom en paradoxal blandning av personlig ödmjukhet och professionell vilja.” Det finns något väldigt vackert hos ett ledarskap som inte söker sitt eget men ändå har en stark drivkraft, som inte har prestige att försvara men aldrig överger sin övertygelse. När allt är sagt och gjort, fylls den sanne ledaren av det förunderliga kallelseperspektivet ännu en gång. Titlar och uppdrag kommer och går, kallelsen består. En andlig ledare inser för att säga med Dallas Willard, att det kostar att avstå efterföljelsen. Den sanne ledaren böjer sina knän i tacksamhet till Gud att man överhuvudtaget får vara med och tjäna något så fantastiskt som den kristna rörelsen i tiden. Knäsvaghet är nog vår verkliga styrka, i den ryms både vår kärlek till Gud och vårt beroende av hans helige Ande.

/Daniel Alm