Så får unga en tro som håller

När en människa föds så ligger livet framför som ett oskrivet blad, men hennes väg kommer att påverkas av många omständigheter. Att växa upp med kristna föräldrar i en levande församling borde ge goda förutsättningar för en egen varm och stabil gudstro. Trots det lämnar över 50 procent av alla unga inom kyrkan sin tro i övergången till vuxenlivet. Det visar Bibeln idags rapport Här för att stanna, utifrån frågor till ungdomsledare inom Pingst och andra samfund.
Vad är det som händer i unga människors liv, som gör att de viker av från vägen? Och hur kan vi hjälpa dem till en tro som växer sig stark och bestående?
När Daniel Alm, föreståndare för Pingst, talade tunder Pingst ungs ledardagar i april, så lyfte han fram styrkan i en varm och nära gemenskap.
– Jag fick växa upp i en miljö där det fanns vuxna omkring mig som satsade på mig. Jag har det inom mig som de gav till mig. Ju mindre vi tänker tjänstgöringsschema och ju mer vi tänker att det är vårt liv att ge kärlek och tro till den uppväxande generationen, desto mer kommer de att bära med sig något att alltid stå på och bygga sitt liv på, sa han.
Lärjungaskap har två sidor – barnaskap och förvaltarskap. Det handlar om att både forma en positiv bild av Gud som kärleksfull far och att se och lyfta fram de gåvor som barnen har, framhöll Alm.
I rapporten Här för att stanna lyfts två grundstenar fram som speciellt viktiga för att tron ska bevaras; relationer över generationsgränserna och familjen som hjärtat. Tron behöver förankras socialt, emotionellt och kognitivt för att hålla menar forskaren, sociologen och teologen Erling Birkedal. De unga behöver gemenskap, bekräftelse och trygghet. De behöver erfarenheter av Gud och att känna att tron ger mening. De behöver också få fundera, samtala och ställa frågor som ger argument för tron.
Även Frida Igefjord, ordförande för Pingst ung och pastor i Mälarökyrkan på Ekerö, har tagit fasta på dessa tre aspekter i sin uppsats ”…det är okej att va kristen varannan dag…” vid Örebro teologiska Högskola. Hon har undersökt varför unga vuxna lämnat kyrkan och tron och vad pingstförsamlingar i dag kan lära av detta.
– Enkelt sett så handlar det om att hela livet ska få rymmas i min tro och i kyrkan – känsla, huvud och gemenskap, säger hon.
Tydligast visade hennes studie att de unga saknat en stabil emotionell och kognitiv förankring. De hade upplevt förväntningar på sig som gjort att de levt under press under barn- och ungdomstiden. De hade också saknat ett sammanhang att dela sina tvivel och funderingar i.
Unga ledare är ofta för ensamma i sitt ansvar för en verksamhet som rör de formerande åren i en människas liv, menar Pernilla Öman, pastor med inriktning på ungdom i Pingst Trollhättan.
– Många av dem har ännu inte hunnit rustas för att bemöta svåra frågor om tro och tvivel, säger hon. Från församlingsledningens sida vill man visa sitt förtroende genom att de får arbeta självständigt, när de egentligen skulle behöva mer stöd och vägledning av erfarna ledare.
Det är viktigt att de unga har förebilder i olika åldrar som kan dela med sig av sina livserfarenheter och hur gudsrelationen formats, framhåller Frida Igefjord:
– Ungdomsverksamheten får inte bli en egen ö, utan vi behöver hitta mötespunkter mellan åldrarna.
Detta gemensamma tänk måste också inkludera föräldrarna, betonade Ashley Bohic, ledare inom organisationen Orange, under Pingst ungs ledardagar. Medan ledare inom kyrkan tillbringar i snitt 80 timmar per år med de unga, så umgås föräldrarna med dem 3000 timmar per år, enligt henne.
Denna insikt genomsyrar också Pingst ungs arbete. I en debattartikel i tidningen Dagen skriver Frida Igefjord och Johanna Bode, verksamhetsledare:
”Vi som församlingar behöver bli bättre på att stötta och rusta föräldrar att vara de andliga ledare barnen behöver. Den kristna tron är en personlig tro men den är inte privat. Tron växer i gemenskap och familjen är den viktigaste gemenskapen som barn och ungdomar finns i.”
Synen på samarbetet med föräldrar behöver ofta förändras, menar Igefjord.
– Kanske vi som ledare tänker att föräldrar är bra att ha på sin sida för att hjälpa till med disken eller att köra till ett läger. Här får vi påminna oss om att vi är där för dem också, att vi gör det här tillsammans.
Konkret kan det innebära att regelbundet ta kontakt och berätta om de teman man jobbar med i kyrkan så att samtalet kan fortsätta i hemmet, att fråga hur vardagen i familjen ser ut och att dela erfarenheter och råd.
Intervjuer som gjorts visar att många unga känt att det finns normer i kyrkan som de inte passat in i.
– Ibland tror jag att vi mer har presenterat ett färdigt paket än att vi faktiskt levt tillsammans med de unga, säger Frida Igefjord. Vi behöver bli personliga på ett annat sätt, upptäcka tillsammans, jobba tillsammans, be tillsammans. Då blir det också tydligt att ingen är perfekt, utan alla brottas vi med olika saker.
Här framhåller hon vikten av den lilla gemenskapen. Att bryta upp de stora samlingarna i mindre grupper där man som unga kommer närmre varandra och sin ledare och där det är lättare att våga ställa frågor och samtala.
Det gäller att som församling ha en tydlig riktning, väg och bekännelse och samtidigt leva ut en kärlek som gör att människor dras till det man gör och känner sig älskade genom allt, menar Pernilla Öman.
Att träna lärjungar innebär att bjuda in dem i sin vardag, inte att bjuda in dem till kyrkan för att få en uppgift, enligt henne.
– Jesus sa: ”Kom och vandra med mig.” När vi delar livet med varandra så skapas relationer som det finns bärighet i. Vi behöver bygga en kultur i kyrkan där man känner sig trygg. Även när man brottas med något så vet man att man är man omtyckt och har en plats.
I en karismatisk rörelse som Pingst, har unga ibland upplevt press på sig att göra andliga upplevelser. De har känt att det annars är något fel på deras gudsrelation.
– Jag tror att vi behöver betona mer att alla sätt vi praktiserar vår tro på är formande. Gud verkar i starka andliga upplevelser på konferenser, men också i vardagen. Min tro bygger inte på upplevelsetopparna utan på alla mina erfarenheter, säger Frida Igefjord. Gud möter oss också på skilda sätt utifrån att vi är olika som människor.
Vi lever i ett sekulärt samhälle med ett enormt informationsflöde som påverkar unga och där sanningshalten i den kristna tron ständigt ifrågasätts. Gymnasisten Titus Öberg menar i ett debattinlägg i Dagen att det läggs för lite vikt vid att bygga ungas tro kognitivt. ”Förmågan att försvara sin tro bidrar till en trygghet i tron som unga ibland saknar,” skriver han och framhåller att unga behöver logiska gudsbevis för att bygga en stabil tro.
Ett viktigt tillfälle för unga att stärkas i sin tro är konfirmationsåret. Inom Svenska kyrkan handlar det om att som tonåring bekräfta sitt barndop och inom pingströrelsen, där vi döps som vuxna, kallas det ibland istället för kristendomsskola.
Pernilla Öman har tagit fram konfirmationsmaterialet Grundad, som hösten 2020 gavs ut av Sjöbergs förlag. Hon berättar att hon själv fick många enkla svar på svåra frågor som tonåring, vilket gjorde henne besviken.
I hennes material tas olika teman upp genom rubriker, korta texter, frågor och mycket utrymme för egna anteckningar. Gemensam bibelläsning kan varvas med värderingsövningar. Tiden för egen reflektion är viktig för att flera perspektiv ska komma fram i diskussionen efteråt.
– Min önskan är att det som formas under konfirmationstiden av tillåtelse att ställa frågor och bearbeta funderingar, ska vara något som de unga sedan bär med sig genom hela tonårstiden, säger hon. Då tror jag att det finns större chans att de fortsätter sin vandring med Gud.
Gud blir inte blir orolig över vårt tvivel. Han känner oss och vet vad vi behöver för att tro, framhåller Frida Igefjord och knyter an till berättelsen om Tomas tvivlaren i Bibeln. De andra lärjungarna berättar för honom att de sett Jesus, att han är uppstånden.
Det hade varit så mycket enklare om han hade kunnat lita på deras berättelse, men han behövde se med egna ögon. Ur sin ärlighet fick han sedan ett möte med Jesus som leder till en av de starkaste bekännelserna i evangelierna.
Det är också viktigt att inse att livet som kristen är en ständig process, framhåller Igefjord.
– Jag hör ibland unga uttrycka att det är dags för dem att döpas så att de blir klara med sin tro. Men även om jag läser teologi i fyra år så kommer jag inte att känna mig klar. Det finns särskilda tillfällen som formar oss, men livet är ett fortsatt lärande.
Unga behöver också utmaningar i sin tro. Ofta brinner de för rättvisefrågor och att lindra nöden både i det egna samhället och i andra länder. Men trots att vårt stora uppdrag är att gå ut och vinna världen, så har många tyckt att kyrkan är alltför introvert.
– Ibland har vi nog dragit ungdomarna till kyrkan i samband med högtider och lov eftersom vi varit oroliga för vad de annars ska hitta på. Men det är viktigt att vi injicerar dem med Guds kärlek, så att de också kan ge den vidare i sin skola, på klassfester och skolresor, säger Frida Igefjord.
Det är i brytpunkterna i livet som många unga viker av från vägen. Att ta tid för samtal med den unga person som ska flytta till en annan ort kan underlätta övergången, liksom att ta kontakt med och förbereda pastorn där.
– Men i grunden handlar det om att som ung få växa in och ta ansvar, att hitta sin plats och fördjupa sin tro. Då borde det vara självklart att söka upp en ny församling efter flytten där man kan bidra med mina gåvor, menar Igefjord.
Det är viktigt att se de unga som individer och att upptäcka vad de har inom sig, menar Pernilla Öman. Vissa behöver särskilt mycket tid för att gräva djupt och få argument, andra har stora behov av att bygga tillit genom gemenskap och lek.
– Om vi ser ungdomsverksamheten som ett system och ungdomar som grupp, då kommer vi aldrig att lyckas. Det finns inget recept för en verksamhet som når och berör alla, konstaterar hon.
Frida Igefjord framhåller att det behövs en genomtänkt strategi för att unga ska bevaras i sin tro.
– Detta är ett arbete som vi måste göra tillsammans för nästa generation. Ansvaret vilar inte på våra barn- och ungdomsledare ensamma utan det är hela församlingens angelägenhet.