fbpx

Räddning för hela skapelsen

Räddning för hela skapelsen

I slutet av juli hörde jag FN:s generalsekreterare Antonio Guterres säga i tv: ”Mänskligheten står inför ett vägval: Kollektiv handling, eller kollektivt självmord”. Det påminde lite om domedagspredikanter i min ungdom. Men nu var det alltså en av världens ledande makthavare som använde dessa starka ord. Och han hade FN:s omfattande miljöexpertis bakom sig.

Är detta något som angår oss? Angår det mig? Eller kan jag fortsätta att lunka på i min invanda livsstil och tänka att ”det ordnar sig alltid” eller ”det är politikernas och storföretagens ansvar”.

Det är mycket skrämmande hot mot miljön och klimatet, och oss själva, som dagligen rullas upp inför våra ögon. Skogar och städer brinner, odlingsmiljöer slås ut av torka, översvämningar dränker människor och bostäder, mikroplasten simmar i havet på väg in i våra barns celler, miljögifterna smyger in i våra livsmedel och kroppar. Dessa problem är så omfattande att det krävs storskaliga politiska och ekonomiska förändringar för att komma till rätta med dem. Det lilla jag kan göra, har det då någon betydelse?

Redan för tvåtusen år sedan insåg Paulus att naturen lider på grund av människans egoism. Han skrev i sitt viktiga brev till församlingen i Rom (kap 8) att ”skapelsen ropar som i födslovåndor”. Att den längtar efter befrielse från de övergrepp som människan utsätter den för.

Jag tolkar Paulus så att miljö- och klimatproblemen har en orsak i vår själviskhet. Att vi inte bryr oss om den övriga skapelsens villkor utan utnyttjar naturen utan hänsyn till konsekvenserna.

Jag tycker detta visar att det finns också en personlig dimension i frågan om miljöns räddning. De storskaliga åtgärderna måste motsvaras av någon form av omvändelse också på det personliga planet. För att rädda miljö och klimat behöver vi skapa en ny kultur som fungerar i harmoni med naturens egna villkor.

Ett steg i den riktningen är, som många har påpekat men få tagit till sig, att minska vår konsumtion, i första hand av onyttigheter och onödigheter. Det behöver inte betyda en sämre tillvaro. Den kan istället bli bättre, friare och friskare.

Den plågade värld vi ser i dag är inte den enda möjliga. Det går också att föreställa sig en värld utan miljögifter, utan klimathot, utan ständig upprustning. En sådan värld är onekligen värd en viss uppoffring! Den slutliga uppfyllelsen av denna önskedröm ligger kanske inte enbart i våra händer. Den kräver nog en så djupgående omvändelse att vi inte klarar det utan Guds hjälp. Men vi kan inte fly från engagemanget för miljön av sådana skäl.

Omsorgen om samhället och miljön, om vår omvärld, är en del av kyrkans kallelse. Den är en frukt av evangeliet om Guds kärlek och frälsning. För frälsningen är inte bara en fråga om personlig lycka. Den är, enligt Paulus, en frälsning, en räddning, för hela skapelsen.

Ivar Lundgren
Krönikör, Tidningen Pingst