Nästan som hemma

Ljuset flödar in genom fönstren i Sollentuna Pingstkyrka. Ett litet barn sover i sin vagn och dess jämna, fridfulla andetag hörs. Ett 50-tal personer tar efter hand plats i bänkarna, varav många är unga familjer. De har funnit ett nytt hem i den ukrainska pingstförsamling som firar gudstjänst här på söndag eftermiddag. Tonerna av ”O store Gud” ljuder välbekanta.

Viktoria 12 år och Iryna 10, går hand i hand med lillebror Natan, 2 år. Deras föräldrar Vitalii och Liza Zakharchuk hade en liten byggfirma  utanför Zjytomyr och familjen tillhör den lokala församlingen. När Vitalii väckte sin fru klockan fem på morgonen och sa att Ryssland invaderat Ukraina var det overkligt. Hon får tårar i ögonen.

– Jag stod vid fönstret och såg hur mina grannar lämnade sina hus och åkte iväg. Det var som om jag befann mig i en film som handlade om kriget. Det kunde inte hända just oss på riktigt.

Redan nästa dag flydde de själva till västra delen av landet.

– Jag såg soldaterna och stridsvagnarna längs vägarna och tänkte: ”Vad betyder mitt liv?” Jag packade ner det i en väska och nu åker jag iväg men vet inte var. Vi har lämnat våra föräldrar, syskon, vänner, ja allt, för att rädda barnen, säger Liza.

I Sverige letade de direkt efter en församling att gå till.

– Här upplever vi nästan att vi är hemma. Gudstjänsterna är så som vi är vana vid och vi känner att vi får vara oss själva, säger Vitalii.

Att ha en pastor från det egna landet betyder också mycket, framhåller han.

– Vasyl Derun förstår oss och har ett fadershjärta. Han ger oss stöd och kärlek och vi känner att vi kan lita på honom.

Det viktigaste som svenska församlingar kan göra för Ukraina är att fortsätta att be, menar Liza.

– Våra vänner som befinner sig i frontlinjen återvänder hem utan allvarliga skador. De upplever att Gud är med och beskyddar dem på grund av alla böner.

Det praktiska stöd som de själva nu får i vardagen betyder också mycket

– Församlingen har en viktig uppgift att fylla i olika slags integrationsfrågor, säger Vitalii. Här har även våra ukrainska grannar, som inte tillhör kyrkan, fått hjälp att lösa sina problem.

De är tacksamma över att få bo hos en svensk familj, men längtar tillbaka till sitt eget hem.

– Vi läste mycket om Sverige och vi drömde om att komma hit och se landet. Nu är känslorna blandade. Vi är glada att vara här men väldigt ledsna över att det är på grund av kriget.

Med denna söndag är också Katerina Klymenko, som nu är församlingens kassör. Hon kommer från Lygansk, Kyev, där hon gick med i den lokala pingstförsamlingen 1994. Hennes stad drabbades av det ryska angreppet redan 2014 och i februari tvingades hon återuppleva samma rädsla.

– Vi troende bad till Gud. Vi visste inte vad som skulle hända om vi lämnade våra hus  eftersom bomber och raketer föll överallt. Om vi hörde attackerna på den ena sidan så flyttade vi oss till den andra, så att vi skulle ha en vägg mellan om raketerna hamnade i huset. Tanken kom att jag kunde dö när som helst.

De gånger då de vågade mötas som kristna så kunde alla vittna om  Guds beskydd. En raket hamnade i ett äldre pars hus men exploderade inte. Man planerade att attackera ett sjukhus när de kristna hade sitt arbetspass, men något hände så att istället en annan dag valdes.

– En ung familj skulle fly till en plats som bedömdes som tryggare, men kvällen före fick deras barn feber och de stannade. Sedan fick de veta att området som de tänkt ta sig till blivit attackerat och själva räddades de, berättar hon.

Katerina åkte tillsammans med en cancersjuk kvinna till Polen för att hjälpa henne att få vård. Där fick hon själv ett sms från en vän i Sverige som uppmanade henne att komma hit.

– Jag kände mig orolig för att åka ensam och bad till Gud. Sedan berättade min väninna att pastor Derun skulle vara i Polen och kunde hjälpa mig att komma till Sverige. Nu förstår jag att det var Guds ledning.

I Sverige kände hon sig genast välkommen.

– När vi kom till Migrationsverket fanns där människor som bjöd på kaffe och smörgås, gav oss kläder och erbjöd språkundervisning och alla dessa insatser var det kyrkan som låg bakom.

Hon känner sig omsluten av församlingen och får bo hemma hos en kristen kvinna.

– Här är jag älskad och har alltid någon som kan hjälpa mig. Trots att jag inte kan svenska eller har jobb just nu, så känner jag ingen rädsla eller oro för framtiden. Jag vet att jag är på en säker plats.

I hemlandet står många kyrkor tomma eftersom medlemmarna flytt utomlands. Katerina minns den gudstjänst som de hade dagen före kriget bröt ut och hur hon delade ett budskap från Gud: ”Jag vill föra er närmre mig för att sprida er vidare”.

– Jag tror att vi nu finns över hela världen för att vara hans vittnen och förmedla den helige Andes eld. Den eld som var så stark över oss i vårt hemland.

Text: Noomi Lind, foto: Linus Linbro