fbpx

Motverka enkelriktningen!

Av och till blossar den upp, debatten om huruvida kyrkor ska få behålla vigselbehörigheten för äktenskap, om vigselplikt eller vigselrätt ska råda för enskilda förrättare. Den ena kraften tycker att vi ska fråntas rätten och göra lagstiftningen helt frikopplad äktenskapets historiska relation till religionerna och andra anser att vi ensidigt skulle lämna den ifrån oss för att slippa bli kritiserade om vi tillämpar vår lagstadgade vigselrätt. Debatten är symtomatisk för samtidens svårighet att förhålla sig till trosbaserade och värderingsdrivna sammanhang.

I kyrkovalstider och i kölvattnet av digitala prideparader vill jag påminna om religionsfrihet på svensk mark, en modern företeelse sett ur ett historiskt perspektiv. Vi har inte haft full religionsfrihet längre än sedan 1951, det var först då man kunde lämna Svenska kyrkan utan att sedan behöva tillhöra något religiöst sammanhang alls. Frikyrkorörelsernas företrädare var drivande i dessa frågor, liksom man också var i den tidigare kampen för kvinnlig rösträtt 1921, vilket vi med rätta firar detta år. Men vem firar religionsfriheten idag? Friheten från religion, som även gavs ateister 1951, tar vi för given och räknar med. Men hur är det med den andra sidan av myntet? Vill vi fortfarande se verklig mångfald, där åsikter, trosuppfattningar och praxis tillåts spreta lite grann? Det ville man faktiskt på femtiotalet; bland annat gavs pingströrelsen och andra trossamfund vigselbehörighet 1952, men sådana konsekvenser känns avlägsna idag. Om religiösa övertygelser på sin höjd får finnas men knappast märkas, vilket samhälle får vi då? Har inte mångfaldstänkandet isåfall motverkat sitt eget syfte? Finns det friheter som möjliggör andra friheter, som till exempel åsiktsfriheten, mötesfriheten, yttrandefriheten och kanske även religionsfriheten? Den tidigare kulturministern Bengt Göransson varnade för valfriheten och vurmade för friheten. Kan vi allt om valfrihet men har tappat förmågan att definiera frihet?

Frikyrkorörelsen arbetade inte explicit för kvinnlig rösträtt, det var istället något annat som väckte den tanken. Det handlade om det så kallade allmänna prästadömet, att alla kristna kan vara i tjänst för Gud. Det var en trons övertygelse som nästan av sig själv motiverade kampen för kvinnans självklara rätt. Ibland undrar jag om det utrymmet finns kvar idag? Eller har individens rättigheter i sig blivit så viktiga att vi ibland glömt bort behovet av de ideologier, övertygelser och trosuppfattningar i vilka de faktiskt bottnar? Dessa djupare idéer finns och frodas i meningsbärande sammanhang. Dessa sammanhang är frihetens garantier just genom att de tillåts ha övertygelser, samtidigt som man givetvis måste tillerkänna andra grupper samma friheter och respektera individens rättigheter. Det ena samfundet har tro för förändrad äktenskapssyn, det andra har det inte. Alla människors lika värde ska inte omtolkas till allas lika åsikt. Såväl värdet som åsiktsfriheten måste värnas. Här behövs verklig vidsynthet.

Givetvis kan religionsfriheten drivas för långt men det kan också ett ensidigt rättighetsfokus. Religionsfriheten behöver balanseras upp med välbehövlig religionskritik men enskilda rättigheter måste också balanseras med det gemensammas bästa. Hur ska man då förhålla sig till avarterna inom religionen? Självklart ska inget trossamfund tillåtas ha egen rättsskipning. Och nog kan friheterna missbrukas och exemplet med den havererade församlingen i Knutby används ofta för att kritisera friförsamlingstanken i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet. Det är dock de lokala organiserade enheterna som är själva strukturen i folkrörelserna. Det är just det fria, initiativrika som ändå tillåts organisera sig vi behöver för mångfaldens och utvecklingens skull. Det har knappast varit de stora etablerade institutionerna som drivit på för förändring, det har gräsrotsrörelserna och dess ledarskap gjort. En korrupt församling gör inte en rörelse korrupt och en kriminell familjemedlem gör inte hela familjen kriminell. Det är när öppna och demokratiska gemenskaper och individer misslyckas, stödet för dem som företeelse och existens behövs som mest.

Skulle ett konformistiskt tänkande drivas på än hårdare förlorar vi viktiga råmärken i ett demokratiskt fritt och öppet samhälle. Kristenheten frestas idag att vilja bli accepterad och omtyckt istället för att göra bra insatser baserat på den egna övertygelsen. Samma sak gäller företag och organisationer av olika slag. Vill vi se fler banbrytande framsteg för demokratin, som den kvinnliga rösträtten, kan vi inte navigera utifrån viljan att passa in eller rädslan för vad andra ska tycka. Faktum är att demokratin går tillbaka i flera länder och i vårt land är folket allt mer att betrakta som passiv publik än del av verkliga rörelser. Vi behöver hitta tillbaka till visionerna, ideologin, drömmarna, det vi verkligen tror på som också engagerar. Vi behöver också gemenskapen för att testa hållbarheten i enskildas förslag och därigenom utveckla demokratin. Om de större visionerna om ett gemensamt vi försvinner undan kommer heller ingen finnas kvar som kämpar för individers rättigheter. Den insikten kan räcka långt för att motverka enkelriktning såväl inom kyrkan som i samhället i stort.

Daniel Alm

Föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan