Mosas flykt ledde hem
Alla måste våga berätta om Jesus. Om min kusin inte hade delat sitt vittnesbörd hade inte jag kommit till tro. Och om jag inte delar mitt vittnesbörd kan en annan inte komma till tro.
Mosa Rezai är kristallklar i sin berättelse. Omvändelsen gav hans liv en ny inriktning och en ny, stor familj i Pingst Jönköping. Vi möts i pingstkyrkans café som idag också är Mosas arbetsplats.
– Jag började som volontär i kyrkan, men nu är jag timanställd som integrationsguide.
Mosa ler. Han har nära till skratt, berättar inlevelsefullt och beskriver sig själv som en social människa.
– Jag har jobbat mycket med händerna innan, men nu tycker jag om att jobba med människor. Det passar mig.
Han är 27 år gammal, född i Afghanistan men uppvuxen i Iran tillsammans med mamma, pappa och fyra yngre syskon. Vägen in i arbetslivet gick via byggbranschen där Mosa arbetade som murare, men när han var 17 år insjuknade han i reumatism.
– Det var en väldigt tuff tid, jag blev typ förlamad i två år och kunde inte jobba.
Som papperslös afghan boende i Iran är möjligheterna till arbete begränsade. Familjen valde därför att flytta från de södra delarna av landet till huvudstaden Teheran där Mosa lärde upp sig inom sömnad och började jobba som skräddare med flera anställda. Men problemet kvarstod att han var papperslös, något som kunder utnyttjade genom att inte betala. Problemen eskalerade och svåra konflikter uppstod samtidigt som Mosas sjukdomstillstånd försämrades.
– Jag kunde till slut inte fortsätta, även fast det var jag som inte fick betalt så var det jag som måste fly. Det var inte lätt att lämna sin familj och inte veta när man träffas igen, säger Mosa.
Han hade en kusin som bodde i Sverige och därför föll valet på just detta lilla land i norr.
– Men han berättade aldrig om snön och kylan!
Mosa skrattar. Den 16 november 2015 landade Mosa i Malmö. Efter ett par veckor förflyttades han till Jönköping och därifrån vidare till ett större flyktingboende utanför Hillerstorp. Efter nästan ett halvår i de småländska skogarna fick Mosa flytta till ett boende på Tokeryds Herrgård utanför Jönköping. Där hölls regelbundet ett språkcafé av en grupp från Missionskyrkan i Bankeryd.
– Det var där jag började lära känna svenskar som jag fortfarande har kontakt med, berättar Mosa.
Kontakten fördjupades när Mosa började besöka de nyfunna vännerna hemma hos dem.
– De berättade för mig om kyrkan och om Jesus, och det var spännande.
Mosa är född i en muslimsk familj. För honom handlade det mest om tradition, att följa med strömmen och göra som alla andra, utan att ställa några frågor. Men hans kusin hade blivit kristen i Sverige.
– Och direkt när jag kom till Sverige började han prata med mig om Jesus. ”Du måste hitta en kyrka”, sa han. Och jag blev nyfiken.
Tillsammans en söndag morgon gick de till busshållplatsen och sökte på Google: kyrka Jönköping tolk persiska.
– Då såg vi en kille från förläggningen som gick rakt ner mot stan, och jag tänkte, det är söndag – han måste vara på väg till en kyrka. Så jag sprang efter honom.
Ali, som killen hette, hade lurar i öronen och hörde inte Mosas rop. Däremot blev han livrädd när Mosa tog tag i hans axel och frågade: Var ska du? Men när Ali förstod att Mosa var på jakt efter en kyrka sken hans ansikte upp: Jaa, vi går till kyrkan!
– Det var då jag kom till Pingstkyrkan. Där började min resa, säger Mosa.
Här var det plötsligt okej att ställa frågor. Mosa hade alltid undrat varför han skulle be fem gånger om dagen och framför allt – varför skulle han be på arabiska?
– Jag hade rabblat ord som jag inte förstod. Jag är ju persisktalande. Om Gud förstår alla, varför ska jag då inte be på mitt språk?
Mosa började läsa Bibeln och jämförde med Koranen. Han gick också en alphakurs för persisktalande och den 18 september 2016 döptes Mosa i Pingst Jönköping.
– Ni kommer att lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria. Ni är Guds tempel och Guds ande bor i er. Smaka och se att Gud är god. Det är bibelverser som har betytt mycket för mig, säger Mosa.
Samtal och själavård har också hjälpt honom att hitta vägen fram. Och han är tacksam för att det positiva beskedet om uppehållstillstånd kom så snabbt, efter den första intervjun.
– Det var nästan ett mirakel.
Mosa har kämpat hårt för att lära sig svenska. Det tidsbegränsade uppehållstillståndet har redan förlängts ytterligare tre år och han ser fram emot att så småningom få ansöka om svenskt medborgarskap. Han har nyligen börjat på en utbildning till ortopedtekniker vid Jönköpings yrkeshögskola.
Hans egen sjukdomsbild har förbättrats med tillgång till god behandling i Sverige.
– Jag mår mycket bättre och har börjat träna på gymmet igen, säger Mosa och ler.
Familjen hemma i Iran mår också bra, även om situationen i landet är tuff, berättar Mosa.
– Mina syskon vet att jag har blivit kristen och de säger att ”det är ditt liv, du får bestämma”. Yngre är lite mer öppna. Men mina föräldrar vet inte än, jag kan inte bara ringa och förklara, säger Mosa.
Han har vänner som berättat för föräldrarna om sin omvändelse och som fått till svar att ”du är inte längre mitt barn”.
– Det är inte så lätt. Det behövs ett mirakel, säger Mosa.
Men samtidigt har han fått en ny och mycket större familj.
– Församlingen, vi är som en familj, verkligen, säger Mosa.
Och stödet från familjen i församlingen betydde mycket när Mosas omvändelse blev känd på flyktingboendet.
– Innan var det alltid ”hej kompis, bästa vän”, men när jag blev kristen bröt de kontakten med mig och det var jättetufft. Jag fortsatte ändå att hjälpa dem och många av de som var mest elaka har faktiskt också kommit till tro. De har bett mig om förlåtelse, säger Mosa.
Och när allt ställs på sin spets är det Jesus som ger Mosa tröst och hjälp.
– Jesus är allt för mig. Han är min pappa, min vän. Och jag behöver inte ens prata svenska med Gud! Människor förändras, människor kan man inte alltid lita på. Men Jesus förändras aldrig.
Han är också tydlig med att känslan av att församlingen som en ny familj inte på något sätt är självklar. Han har sett det hända, att nyomvända landsmän efter en tid försvinner från kyrkans gemenskap. I det offentliga samtalet betraktas det som att omvändelsen bara var ett sätt att skapa asylskäl.
– Men de har en tro, det är jag säker på. Det finns ingen som kan döma om någon annan har en äkta tro, säger Mosa.
Om en nyomvänd flykting inte längre är aktiv i kyrkan handlar det om andra saker, menar Mosa.
– Det är väldigt viktigt att den som kommer till kyrkan får bra undervisning på sitt språk så att man verkligen förstår vad det handlar om. Men jag har sett många kyrkor som inte har tolk, säger Mosa.
Det är också så, förklarar Mosa, att nyanlända har väldigt stora krav på sig från samhället att lära sig svenska, skaffa utbildning, lägenhet och jobb.
– Vi har fullt upp, vi börjar under noll, vi har ingenting och måste börja om från början. Det kräver mycket tid och gör att man inte alltid hinner engagera sig i kyrkan. Men vi behöver vänner, säger Mosa.
Och det är här det bränner till på allvar. För även om många församlingar är duktiga på att ordna aktiviteter för nyanlända betyder det inte att man samtidigt lyckas bygga vänskapsrelationer.
– Församlingen måste vara som en familj där man träffas och umgås. Men det är svårt att komma in i en grupp, även i kyrkan. Därför är det jätteviktigt att jobba med integration och vänskap även i kyrkan, så att de som kommer till tro blir delaktiga.
Text och foto: Gabriella Mellergårdh