fbpx

Kvällsbrisen

När kvällsbrisen drog in vill jag minnas att klockan var 21.45. Förmodligen är mitt tidsminne något grumlat, ungefär som den relativt dyiga botten i den en gång mest kräftrika sjön i landet. Vid den sjön lärde jag känna kvällsbrisens återkommande. Nog kom den om sommarkvällarna, krusningen, och med den det melankoliska och gråtmilda. Mina minnen av kvällsbrisen är tonåringens. Starka känslor, drömmar och förtvivlan om vart annat, ibland med oklar orsak men alltid med magnitud. Tonårstidens hisnanden kommer ibland tillbaka upp i åren om än i andra doser. Kvällen däremot återkommer alltid, skymningen är dygnets höst. Den är vemodets men också reflektionens särskilda resonans före den nödvändiga vintern, sömnens återuppbyggnad inför nästa dag. Kvällsbrisen, kanske bär den ett ärende?

Under kvällsbrisens trötthet, kanske kan man säga kvällsbristen, stiger ibland en tår, det är då ambitionen och arbetsinsatsen väger pinsamt lätt och tillkortakommandena tynger. Själen ängslas vid dagens bokslut då brisen drar in mot land. Vid kvällsbrisens strand uppstår än en gång behovet av barmhärtighet, barmhärtighet mot självet, barmhärtigheten till andra. Den lägger sig till tystnad, brisen men inte alltid bristen, ännu en gång.

En kyrka förvaltar berättelsen om frälsningens möjlighet men också konstaterandet av dess behov. Evangeliets, nådens ord med yttre räckvidd, måste också få vara den troendes och församlingens inre. Det självuppoffrande, livutgivande, återhämtande, restaurerande men ändå förvandlande som endast frälsningen bär. Ett framåtlutat steg, en högre perception och en kraftfullhet om än buren i det kärl som rymmer tårar. Kvällsbrisen, missa den inte, kanske det är då det porösa i själen fylls och högmodet bryts. En Gud som blev människa och som betvingade döden med sin egen död. Kvällsbrisen beger det öppna sinnet till korset.

Vi måste försöka älska begripligt genom att hålla fast vid frälsningens nödvändighet, leva med dess dåraktighet för förlorade öron och samtidigt bära förståelse för ointresserade. En värld kan läkas även när kyrkan själv bär sår och kanske ännu mera då. Men hur ska acceptansen finnas där svaghet och oro visar sig bära välsignelser, där läran ändå bär sitt ärende? Att våga inse det lyckosamma i syndens följd om den leder till insikt och ett bättre steg en kommande dag? Kanske går det inte på morgonens planering med sitt förklaringsbehov men vid kvällsbrisens inledning till dygnets vila, där kan sanning utan förtvivlan försona.

Den milda dogmatismen, kan den finnas, får den finnas? Kan det finnas en framtid för kyrkor där tron föregår och ibland överordnas det samtiden benämner rättigheter? En kyrka som agerar i tro, och som gör vad den har tro för utan att kräva andras likasinne? En kyrka som bär sitt lidande utan krav på kompensation är fri att tjäna. I tider av kris och förvirring finns ändå en bedjande församling, där finns ett förutsägbart stabilt ledarskap som tar risker i funktion mer än från position, där kärleken handlar. Där finns en korsmärkt kyrka med Kristus i centrum.

Jag kan inte veta vad klockan var när Nikedomos kom till Mästaren den natten då syndens ormgift men också dess motgift begrundades. I nattligt samtal beskrevs det nya livet genom pånyttfödelsen, detta mirakel. Måhända slog tanken samtidigt som klockan, 21.45.

Kanske läran och dess praktiserande formas som vackrast när kvällsbrisen krusar även grumliga vatten? Den stund när tanken fylls av insikt mer än åsikt, den stund när hjärtat tackar Gud för trofasthet, den stund när friden hjälper till vila och inget finns att förklara eller försvara.

/Daniel Alm