fbpx

Ekumeniken och kyrkoavgiften

Några reflektioner om ekumenik efter en helg med kyrkoval som haft stor medial uppmärksamhet, Equmeniakyrkans kyrkokonferens som inletts och den Syrisk-ortodoxa kyrkans ärkebiskop Dioscoros Benjamin Atas, vars 25-årsjubileum i uppdraget firades i Södertälje i helgen.

Personligen anser jag det viktigt att ingå i ekumeniska sammanhang. Det finns något friskt och välgörande över att inte isolera sig och splittringen inom kristendomen har varit och är något som riskerar att skymma evangeliet. Jag tror de flesta pingstförsamlingar har relationer utanför det egna sammanhanget och ingår i olika formella och informella nätverk, detta är något jag välkomnar. Självklart finns det en gräns för hur ekumenik och enhetssträvanden bedrivs och det händer nu och då att jag blir kritiserad för mitt och Pingsts ekumeniska engagemang. Det är fullt förståeligt och såklart måste vi kunna diskutera detta.

Kritiken brukar handla om att vi på något sätt skulle vara på väg att ge upp våra egna övertygelser och den mest vanliga funderingen handlar om att vi skulle vara på väg att bli katoliker. En del verkar mena att jag skrivit under dokumentet Charta Oecumenica, ett arbetsdokument inom ekumeniken varken jag eller någon annan skrivit under. Skulle det ha varit aktuellt skulle jag aldrig ha gjort det. Dokumentet har fördelar men också brister ur vårt perspektiv.

Man bör kunna respektera såväl den egna som andras övertygelser. Jag tror inte att man ”smittas” av att ingå i ekumeniska sammanhang. Vår egen identitet borde vara så mycket tryggare än så. Personligen är jag inte attraherad av att mixa upp läror och praxis, jag tycker de exempel som finns där främmande eldar blandas mest bekymrar och har lett till splittring. Och jag får erkänna att jag inte är särskilt attraherad av andra kyrkor utan trivs väldigt väl där jag är. Jag tycker dock att relationerna är viktiga.

De som har följt min förkunnelse genom åren vet att jag är die hard baptist och pingstvän. Men jag är emot sekterism och att man ska dra sig undan. Jag uppfattar att Pingst står stabilt i teologisk grundsyn. Pingstförkunnelsen sedan Azusa street innebär ”full gospel”: Jesus frälser, döper i helig Ande, helgar och en dag kommer tillbaka. Bibeln är Guds ord och vi håller den högt. Vi värnar den fria församlingen som döper troende och fungerar med andliga gåvor men gör det utan att dra sig undan, samverkan inom rörelsen är viktig. Pingst fungerar som bäst när en starkt karismatisk och diakonal profil innebär ett tydligt fokus på Jesus och upprättelse för människor, allt buret i ett lokalt församlingsengagemang. Vi är samhällstillvända och predikar ett glädjefyllt och framtidsinriktat evangelium.

Nu fram till 31 oktober gör många pingstförsamlingar en drive för kyrkoavgiften, att ge en procent av sin inkomst till Pingst. Omkring 10 000 pingstvänner gör detta. Det är en hederssak för oss att det ska vara gratis att tillhöra våra församlingar och i många lokala kyrkor värjer man sig emot att ta entré vid konserter som exempel på denna hållning. Samtidigt gör vi insamlingar för att kunna fullgöra vårt förvaltarskap och kyrkoavgiften är en av dessa insamlingskanaler. Och nej, vi driver inte en utveckling att man ska gå ur Svenska kyrkan, många pingstvänner är dubbelanslutna. I Sverige får man ge kyrkoavgift till flera sammanhang om man vill. Personligen är jag inte medlem i Svenska kyrkan och jag ger min kyrkoavgift till Pingst.

Kyrkoavgiften har blivit en styrkesignal in i många lokala sammanhang och har gett församlingarna mer stabila intäktsströmmar och det gemensamma Pingst har kunnat använda dessa resurser på ett sätt som ju också kommer församlingarna till del.

Nåväl, några reflektioner om ekumeniken och kyrkoavgiften.

/Daniel