”Det var första gången jag bad. Jag trodde verkligen inte att jag skulle duga hos Gud, men nu knäppte jag mina händer.”

På ett möte för Anonyma Alkoholister träffar Helena en kvinna som uppmanar henne att knäppa sina händer och be till Gud. Uppmaningen bär Helena med sig och när hon känner att hon förlorar kampen mot sitt mörker ber hon en bön.  

– Det var första gången jag bad. Jag trodde verkligen inte att jag skulle duga hos Gud, men nu knäppte jag mina händer. 

Bönen blir ett rop på hjälp.  

– Jag hade bestämt mig för att ta ett återfall, men på vägen till Systembolaget träffar jag min dotter. Hon kom som en ängel sänd av Gud. Mötet med henne gav mig kraft att vända om och gå bort från Systembolaget.   

Helena åker hem till en nykter vän. Hos kompisen är hon med om en livsförändrande upplevelse. 

– Jag blir berörd av Gud. För första gången i mitt liv känner jag mig älskad, jag får en sådan värme i hela kroppen som jag aldrig tidigare upplevt. Det var som en passion, som om jag kunde flyga fram, säger Helena. 

Drygt tio år senare märks fortfarande glädjen i rösten och blicken. Nu när de uttalas i kapellet får orden en särskild inramning av det enkla träkorset som hänger på väggen snett bakom Helena. Där är symbolen för det hon talar om. 

– Den stora förändringen är att jag som 40-åring känner mig värdefull och älskad. En känsla som jag aldrig någonsin känt tidigare i mitt liv. 

Efter gudsupplevelsen söker sig Helena till en kristen gemenskap. Till en början finns hon med i Svenska kyrkan men engagerar sig sedan i en Equmeniaförsamling utanför Jönköping.

LÄS MER: Jessica: ”Jag fick en hel barndom på två år”

Helena trivs i församlingen och livet går bra. Parallellt med arbetet som sjuksköterska går Helena en vidareutbildning för att bli enhetschef. Den nya befattningen innebär mer arbetsuppgifter och jobbet blir för tungt.  

– Det bryter ner mig totalt. Jag jobbar så fruktansvärt mycket och har vänt mig från Gud vilket gör att jag börjar söka i det ockulta. 

 Helena beskriver hur hon under den här tiden lever med en fot i världen och en i kyrkan. Hon går både till medium och församlingen. 

– Jag är vilsen igen. Jag försöker även med hjälp av psykologi att få ordning på livet, men det blir fel tankebyggnader. 

”Jag har fått glädje och hopp tillbaka. Jag tror att den här tiden har varit viktig för vila och läkedom. Även om det kommer att storma har jag Gud Fader och nu människor i en fantastisk gemenskap.”

I ett försök att få en bättre livssituation börjar Helena arbeta som bemanningssjuksköterska. En sommarvecka 2018 får hon tjänstgöring i Laholm och just denna vecka har LP-verksamheten sitt sommarläger på Gullbrannagården. Helena har en kväll ledigt, hon känner sig trött och utarbetad men åker till LP-mötet. 

– Där på mötet ber jag till Gud om kristen gemenskap och befrielse. 

Det är en uppriktig bön. Helena tycker att livet känns hopplöst. Kampen står åter mot de gamla känslorna och när höstmörkret kommer tar hon ett återfall efter en nykter period på tio år. Helena faller tillbaka i ett periodvis drickande.  

– När alkoholen går ur kroppen känner jag mig smutsig. Känslorna kommer att nu vill Gud inte ha med mig att göra. Men jag söker upprättelse, en väg ut. 

I oktober samma år åker Helena till sjukhuset för avgiftning och där möter hon några representanter från den lokala LP-kontakten som berättar om Deborahhuset, LP-verksamhetens arbete för kvinnor i Skellefteå. 

– Det lät för bra för att vara sant. 

Men det är sant och det blir bara bättre. Helena får en plats på motivations­boendet i Norrland och här kommer svaret på sommarens bön.

Samma kväll Helena kommer till Deborah­huset får hon en hälsning, det är ett ord från Psaltaren kapitel 34 där det står: Jag sökte Herren och han svarade mig, han räddade mig från allt som skrämde mig. De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver inte rodna av skam. Här är en plågad som ropade, och Herren hörde honom och frälste honom ur all hans nöd. 

Helena berättar att tiden på Deborahhuset gav henne möjlighet till bön och undervisning. 

– Jag fick tid att fördjupa min relation till Gud och i Skellefteå har jag träffat en fantastisk gemenskap. Jag har fått omge mig med mycket kärleksfulla människor som har Jesus i fokus. Jag har tagit ett 100-procentigt steg för att följa Jesus, det hade jag inte tagit tidigare, och i mars döptes jag, säger Helena med ett leende. 

Hennes liv har förvandlats. Helena känner sig upprättad som människa och fylld av tacksamhet.

– Jag har fått glädje och hopp tillbaka. Jag tror att den här tiden har varit viktig för vila och läkedom. Även om det kommer att storma har jag Gud Fader och nu människor i en fantastisk gemenskap. 

Hon talar om sina väninnor från Deborah­huset. En grupp kvinnor som funnit varandra och vars gemenskap blivit ett vittnesbörd i sig.  

– Jag är så tacksam för alla människor som jag har mött på vägen och som är del av att jag mår bra i dag. Livet med Gud är inte alltid lätt, men det går med Guds kraft och det är så viktigt att ha människor runt om kring dig som bygger upp, säger Helena.

LÄS MER: Mosas flykt ledde hem

Utanför kapellet har regnet gett vika. Kvinnorna från Deborahhuset väntar och Helena ansluter sig till gruppen. På grusvägen förbi husvagnarna till sjön bakom det stora mötestältet berättar Helena att en dag tidigare, mitt under Lapplandsveckan, lät sig en av kvinnorna döpas här nere.  

– Vad är meningen med livet, frågar Helena retoriskt för att själv ge svaret: Ta emot Jesus. Människor får tycka vad de vill, för mig har det blivit viktigt vad Gud tycker.

[addthis tool="addthis_inline_share_toolbox"]