Bibelns historieskildring börjar med att berätta om mänsklighetens ursprungsögonblick i en trädgård: ”Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format”, 1 Mos 2:8. I Bibelns sista bok, läser vi om hur framtiden framställs i en stad: ”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur  himlen, från Gud...”, Upp 21:2. Den profetiska synen föreställer inte längre två individer utan ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk”, Upp 7:9.

VI LEVER INTE LÄNGRE I en trädgård eller by där alla känner alla och är släkt med alla. Och där normerna för beteende är förbestämda. Världen är inte längre uppdelad i homogena kulturer, utan vi lever i dag i en global by. Vi kommer varandra nära, men behåller våra olikheter. Även här i Skandinavien har vi de senaste decennierna sett vilka fördelar ett multikulturellt samhälle har med sig. Guds folk i de ursprungliga församlingarna mötte en rad utmaningar som i stort sett inte är så olika dem vi står inför i dag.
   Evangeliet skulle spridas till hela världen. Detta var angivet både i löftet givet till Abraham, 1 Mos 12:3, och i Jesu ord vid missionsbefallningen, Apg 1:8. Anden och Ordet förde evangeliet vidare till hednavärlden och det blev början till spänningar och påfrestningar.
   Petrus besökte Cornelius, som var from och gudfruktig men inte jude, Apg 10, och äntligen förstod han att ”Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han  än tillhör”, v 34.

HOS PAULUS HITTAR VI ingenstans samma typ av vånda som vi ser i början hos Petrus, när han hade svårt att ens tänka sig att besöka en hedning. Paulus var inte en etnocentrisk jude. Paulus var i stället en kosmopolitisk romersk medborgare. Paulus levde i en pluralistisk verklighet av grekisk bildning, judisk religion och det romerska samhället.
   Han blev dock inte splittrad av detta. Paulus visste väl vem han var – han var först och främst ”i Kristus”.
De unga kyrkor som blev resultat av Paulus mission befann sig i en värld som var uppdelad vad gäller kultur (greker och barbarer), religion (judar och hedningar), ekonomi (rika och fattiga), genus (män och kvinnor) och socialt (slavar och fria). Församlingarna upplevde också friktion i och med att flera kom till dem, som kom från andra kulturella sammanhang än det judiska.
   Paulus var beredd att stå för sina insikter när han i Galaterbrevet skrev för att motbevisa dem som påstod att judiska seder borde tillämpas även av dem som inte hade judiskt påbrå.
   Detta resulterar i att församlingen i Jerusalem förstår att deras världsbild måste ändras efter Guds vilja: ”Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som omvänder sig till Gud”, Apg 15:19.   Kulturkrockar blir verklighet när två olika paradigm möter varandra. Vi ser att Paulus vägrar finna sig i att judarna signalerade hedningarna med tänkandet ”kom som du är, bli som vi”.

DESSA OLIKHETER VAR FÖR Paulus inte ett problem som måste fixas, utan en fördel och ett uttryck av Guds nåd. Han gav inte upp tanken om en kropp, trots alla olikheterna. Paulus hade teologiska avsikter, därför att en fragmentarisk och ensidig bild inte blir en bild av Jesu kropp! När någon blir döpt ”i Kristus” finns inte längre något utrymme för segregation mellan jude och grek, man och kvinna, slav eller fri; vi är nu alla ”ett i Kristus”, Gal 3:28. ”Främlingar som sluter sig till Herren … får komma till mitt heliga berg och glädjas i mitt bönehus, och deras brännoffer och slaktoffer skall jag ta emot på mitt altare. Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. Detta är Herren Guds
ord, han som samlar det skingrade Israel: Ännu fler skall jag samla till dem som redan är samlade”, Jes 56:6–8.
   I elfte kapitlet i Markusevangeliet berättas om när Jesus drev ut månglarna ut templet vid ett besök i templet. Han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste”, Mark 11:17.
   Runt om templet fanns ett antal gårdar, separerade genom murar. I centrum fanns den heliga platsen dit bara präster hade tillträde och det allra heligaste, dit endast översteprästen fick gå in en gång om året på försoningsdagen.
   Utanför fanns det en förgård, som endast judiska män fick beträda. Bakom ytterligare en mur fick kvinnorna hålla till. Därefter kom man genom den sköna porten till hedningarnas förgård. Hedningarna hotades med dödstraff om de gick utanför sitt områdes skiljemur. Det verkar som om det var där dessa pengaväxlarna fanns.

HERODES TEMPEL VAR VERKLIGEN ett skrytbygge. Det var byggt i vit marmor och mycket större till ytan än de två tidigare templen. Det som från början förmedlade idén av att Gud är ständigt närvarande bland sitt folk, det som var tänkt som ett bönehus för alla folk, var nu byggt med alla dessa murar som signalerade att ”obehöriga äga ej tillträde”.
   Det rådde ett systematiskt exkluderande av människor. Skiljemurarna bland människorna förkroppsligades på tempelplatsen. Inte så konstigt då att Jesus agerade som han gjorde och gjorde anspråk på att veta vad templet var menat till från början. Intressant att se att de som blev arga på Jesus var prästerna, som visste precis vad denna handling hade för budskap och vilka ord Jesus citerade. Israels folk, som Gud menade skulle vara ett ljus för nationerna och till frälsning intill jordens yttersta gräns, Jes 49:6, hade isolerat sig och samlats runt sitt praktbygge och gjorde allt de kunde för att hålla hedningarna borta.
   Det är så lätt att vi glömmer att Guds kärlek för världen är centrifugal. Rörelsen från Guds tron går alltid ut, ut i den värld Han en gång skapade och ut genom dem han en gång frälste. Centrifugalkraften förflyttar något från centrum mot periferin. Jesus visade mänskligheten en Gudsbild som liknar en som söker, en som sänder, en som når ut.

VI MÖTER VISSA HINDER för detta missionella tänkande: I första hand är de flesta församlingarna som finns i Sverige i dag centrerade kring kyrkobyggnaden och bygger på attraktionsprincipen. Vi hoppas på att folk ska komma till oss. Dyka upp genom att Gud leder dem dit eller för att kristna bjuder med sig någon. Vi behöver en riktning som är mera enligt Guds egen mönster. Vi behöver uppfatta evangeliets eget rörelse och bli avsiktlig missionella.
Sedan pratar vi ofta om integration i stället för inkarnation, vilken har sitt ursprung och sin förebild i Jesus; Gud blev människa. Kyrkan ska gå ut till människor och stanna där, det vill säga ta kyrkan dit där människor redan finns. Är det inte det missionärer gör när de packar väskorna?
   Liksom Paulus lever vi i olika sammanhang eller sfärer. De flesta av oss lever i ett multikulturellt samhälle. På skolan, på jobbet, när vi tar en buss, när vi köper en blomma, fixar ett barnkalas, när vi äter en pizza eller drar ut en tand. Överallt finns det människor som är mig olika och som har en annan historia bakom sig. Min granne, lokalpolitikern, polisen, brevbäraren, dagisfröken, lokalvårdaren, journalisten, kassörskan, eller skoförsäljaren…
   Detta är sant om alla dagar i hela min vecka. Utom en dag, och det är på söndagen i ungefär ett par timmar. Då går vi till våra väl  segregerade kyrkor. Per definition är en miljö segregerad när minst 80 procent av människorna har samma ursprung.
   För det tredje är alla folk etnocentriska till viss del. Integration kännetecknas av att en minoritet ska anpassa sig till majoriteten, liksom att majoriteten ska anpassa sig till minoriteten. Det bygger på ömsesidighet och vilja till anpassning från båda sidor.   Målet måste vara att skapa en vilja hos båda sidor – både minoritetens och majoritetens – att lära av varandra, dela erfarenheter och ömsesidigt anpassa sig till en ny helhet.

DENNA ”INTEGRATIONSVILJA” man vill skapa hos både minoriteten och majoriteten är svår att åstadkomma. De infödda svenskarna vill assimilera invandrarna in i samhället, något invandrarna inte alltid vill. Alla vill väl behålla sin etnicitet, sina traditioner, sitt språk? Ett av våra djupaste och största behov som människor är att få känna oss accepterade och tillhöriga. Det vet Gud och det var viktigt att Guds folk visste det: ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd”, 3 Mos 19:33–34.   När har en invandrare ”invandrat” färdigt? Vad kommer nysvenskar att behöva göra för att kunna känna sig inkluderade? När kan de av andra, och av sig själv anses som en medborgare?
   Kanske skulle kyrkorna inte behöva tänka så mycket på att integrera ”immigranter” eller ”flyktningar” eller ”minoriteter, eller ”etniska grupper”, utan mer på att välkomna folk i allmänhet. Ingen vill känna sig som en inkräktare, eller någon som är med på nåder.
Guds rike är större än den lokala församlingen. Inte alla våra församlingar är planterade i multikulturella städer. Vissa orter är fortfarande rätt så homogena. Men alla församlingar kan vara stolta över Guds rikes mångfald. Alla kan vara delaktiga i vad Gud gör bland de olika kulturer, subkulturer och folkgrupper på det nationella planet.

ALLA KAN KANSKE INTE nå en växande ungdomskultur, alla kan inte betjäna hemlösa, alla har inte en nysvensk som granne. Man kan följa Guds princip av generositet och gästfrihet genom att stödja och be. Det är Guds egen princip och det utgör den centrifugala kraften, att ”det är bättre att ge”. Som med allt i det kristna livet tar vi emot Guds gåvor i tro och behåller dem genom efterföljelse. Vår självbild är nu knuten till Guds nåd och dopet, och inte till vår födelseattest eller traditionalism.
   I större städer möter vi dagligen trosfränder av alla folkslag. Det kan även hända att dessa olika grupper vill fortsätta fira gudstjänst enligt den ordning och på det språk man är trygg med. Och man försöker inordna alla under samma form förlorar vi det som är säreget. Vi behöver alltså bejaka varandra. Människor måste inte överge sin kultur, sina traditioner och sitt språk.

VARJE FOLKGRUPP OCH VARJE grupp av folk, som samlas kring Jesus, utgör ett eget uttryck för vad Guds rike är om de själva får utforma de lämpliga yttre modellerna för de inre bibliska principerna. Det kan bli en del krockar, och en del spänningar kanske, och lite rörigt ibland, men vi får avstå från frestelsen att inrätta alla och allt. Vi tenderar att vara så fokuserade på ordning och reda.
   Jag tror att det är Guds mening att vi börjar uppskatta olikheterna i stället för att jämna ut dem. Vi behöver inse fördelarna med att vara trovärdiga i vår bekännelse om en ”kyrka för alla”.
   Vi disponerar 168 timmar i veckan, inte bara 1,5 timmar på söndagar. Om vi är missionella så kan vi hitta varandra på en mängd olika sätt. Det finns många broar där vi kan mötas; runt barnen, bönen, maten, idrotten, konsten, musiken, kurser eller många andra olika intressen… Det handlar om att hitta forum och vägar för att dela livet, inte bara i kyrkan utan även utanför den.

SVENSKA PINGSTVÄCKELSEN HAR SINA rötter i det som hände för drygt hundra år sen på Azusa street. Att den lilla församlingen möte Gud och fick uppleva den helige Ande och tungotalet var ett tidstecken. Gud ville utrusta sina barn för att kunna nå alla folkslag. Ett annat tidstecken var den nya enhet som Anden skapade. Pastor Seymour hade ju själv blivit diskriminerad på grund av sin hudfärg, men under väckelsen försvann sådana gränslinjer. Kvinnor och män, vita och svarta, tjänade och tillbad Gud sidan med en svart pastor som sin ledare. Detta var ett tecken på den nya mänskligheten, ”the color line was washed away in the blood”, (blodet sköljde bort rasgränserna).