Barnen står där uppklädda i trappan till estraden. De sjunger av hjärtans lust om att Gud är vår far, han håller oss i sin
hand och att de alltid vill vara hos honom. När sången är slut kommer applåderna de förtjänar. Detta sker med jämna mellanrum i gudstjänsten att barnen framträder, är söta och får beröm. Barnen är ju det finaste vi har! Barnen tillhör
ju Gud! Men vad betyder detta i vårt sätt att vara och bygga församling?
   I Bibeln ser vi ett antal gånger hur Jesus möter barnen och hur han talar både till dem och om dem. Vid ett tillfälle berättas om hur föräldrar med sina barn försöker tränga sig fram till Jesus. Det var inte det lättaste att ta sig förbi lärjungarna. I stället för att avvisa barnen tar Jesus dem i sin famn och välsignar dem. Han säger också att Guds rike tillhör barnen och att den som inte öppnar sig för Gud som ett barn kommer inte in i Hans rike, Mark 10:13–16.
   Inte nog med att barnen får en plats hos Jesus och får del av hans välsignelse. Vid ett antal tillfällen gör han barnen till förebilder. Det handlar om hur vi ska förhålla oss till Guds rike men också till varandra. Bli som ett barn säger Jesus, Matt 18:1–5. Detta kan i sig betyda flera saker. Den som kommer till Jesus når inte fram genom sina egna förtjänster utan sträcker sig i beroende mot Gud. Var beroende som ett barn. Jesus gör här barnet till exempel på den tillitsfulla relationen till Gud.
   Barnet är också öppet i sina avsikter och detta är en förebild i att inte komma till Gud med baktankar och dolda agendor. Vi skulle kunna fortsätta med fler betydelser av detta men vi nöjer oss med att konstatera att Jesus ställer fram ett barn som förebild. Vid ett annat tillfälle är det barnen som leder kören av ”hejarop” som upphöjer
Jesus. Skaror hade gett sin hyllning vid intåget till Jerusalem, men när följet kommer till templet verkar barnen vara de frimodigaste. De fortsätter ropa sin hyllning till Jesus medan de religiösa ledarna blir allt mer förargade.
   Jesus säger lugnt att allt är som det ska, barnen ska ropa och på detta sätt bidra i lovsången till Gud, Matt 21:15–16. I samband med att Jesus talat om barnet som förebild och utmanat lärjungarna att bli som barn fortsätter han att undervisa om faran med att förleda. Denna undervisning blir ett beskydd för alla Guds barn, men för barnen bland Guds barn i synnerhet. Jesus har de små för sina ögon och rundar av sammanhanget med att dessa små har änglar
som alltid finns nära Fadern. Barnet står på detta sätt under ett särskilt beskydd av Jesus, Matt 18:6–10.
   Det vi sammantaget kan lägga märke till är alltså att barnen har en viktig plats i Jesu närhet. De tillhör Gud och Hans rike tillhör dem. De är delaktiga i Jesu verk och deras röst räknas långt in i templet. De är förebilder för hur livet med Gud ska levas. Om barnen kring Jesus hade denna plats, vad får det för konsekvens för våra församlingar idag?
   Barnen tillhör Guds rike. Detta är väldigt lätt att hålla med om och allt annat skulle kännas konstigt. Samtidigt är det viktigt att reda ut vad vi menar med ett sådant påstående. Vad betyder det att barnen tillhör Guds rike och på vilka grunder vilar denna tillhörighet?
   I detta sammanhang spänner pingströrelsens teologi mellan två poler. Den ena polen är baptistisk och metodistisk
och handlar om att barnen tillhör Gud just för att de är barn. Det behövs inte något dop för att ta bort synd hos det lilla barnet. I denna mening tillhör barnen Guds rike och kan leva i denna tillhörighet.
   Den andra polen är arvet från väckelserörelsen där utmaningen är att leda människor till omvändelse. I väckelserörelsens logik bör det finnas ett före och ett efter och en omvändelse.
   Var för sig kan vi leva med dessa teologiska system och ibland betona det ena och andra gånger betona det andra. Problemet uppstår när de kombineras, då skapas en viss spänning. Då måste barnen, som egentligen tillhör Gud, först bli syndare, medvetna om sin synd och omvända sig för att kunna fortsätta i sitt barnaskap. Denna dubbelhet riskerar att skapa osäkerhet i hur vi leder barnen till en fördjupad tro.
   Bibeln är tydlig med vikten av att komma till en personlig och medveten tro på Jesus, Apg 2:38–39. Vägen framåt är inte att tona ner omvändelse och överlåtelse. Däremot måste det vara möjligt för barnen att bevaras i sitt barnaskap och att steg för steg bli medvetna om den synd som vi alla, hela skapelsen, även barnen, är en del av, Rom 3:23–24.
   De kan utan att först förlora sitt barnaskap bekänna tron på Jesus som frälsare och sedan dag för dag fördjupas i överlåtelse till honom som redan burit vår synd. Barnen behöver inte göras till syndare för att återvinna barnaskapet, de är ju redan del av synden. Samtidigt behöver de inte förlora sitt barnaskap för att sedan kunna omvända sig, de är ju redan Guds barn. Här handlar det inte om antingen eller utan både och.
   När Bibeln talar om tron är det oftast i gemenskap och sällan i individuellt perspektiv. De troende tänks tillsammans i bilder av gemenskap där olika delar bidrar till helheten och därigenom till varandra. När tron ska fördjupas sker det oftast tillsammans för att våra olikheter ska ge oss en bredare och djupare bild av tron och Gud, Ef 3:17–19.
   Tron är något djupt personligt som ligger till grund för mitt liv. Men tron är inte privat så att jag är tänkt att hålla den för mig själv. Tro gör vi bäst tillsammans. Detta gäller oss alla, men i synnerhet barnen. Barnens tro formas i gemenskapen där barnen kan få förebilder, få tron presenterad och förklarad och där det finns ett sammanhang som hjälper barnet till andliga erfarenheter.
   I Gamla testamentets kanske viktigaste text, där vi uppmanas att älska Gud av hela vår varelse, där talas om hur detta gudsälskande ska prägla hela livet och hur min tro formar grunden för mina barns tro, 5 Mos 6:4–9. På liknande sätt talas om att leda och vänja unga människor vid tron, Orsdp 22:6.
   Jesus själv blev introducerad i tron av sina föräldrar. Den vuxna församlingen har ansvar för att hjälpa de unga in i trons värld genom exempel, undervisning och att forma miljöer för erfarenheter. Tron är inte något vi i första hand tar oss själva, det är något vi bjuds in i och presenteras för. Gud är förstås den förste inbjudaren till sitt rike, men de troende och församlingen är här Guds medarbetare som å Guds vägnar introducerar och välkomnar nästa generation in i gemenskapen.
   Om nu barnen tillhör Guds rike och enligt Jesus är förebilder i tron, vad innebär det då för våra gudstjänster? Jag tänker att alla som är på gudstjänst borde få möjlighet att involveras och bli verkliga deltagare och inte bara åskådare. Detta borde även gälla barnen. När Paulus talar om att alla har något att bidra med i gudstjänsten, 1 Kor 14:26, så kan det gälla även barnen. När församlingen sjunger lovsång är det självklart att detta hanteras på ett sätt så att barnen inkluderas.
   När vi ber för och med varandra är det sammanhang som barnen kan vara del i. När vi tilltalar dem som är på gudstjänsten borde det vara självklart att betrakta alla som deltagare och aktiva. Tilltalet bör präglas av detta synsätt. Inget av detta är särskilt svårt, inget av detta skulle försämra gudstjänsten för övriga deltagare. Detta är frågor som handlar om medvetenhet hos dem som leder och firar gudstjänst.
   Man kan fråga sig om det finns gränser för detta synsätt att barnen är deltagare. Jag tror till exempel att predikan och undervisning måste anpassas för barns och vuxnas olika förutsättningar. Jag tror också att frågan om barns deltagande i nattvarden måste behandlas dels utifrån att olika församlingar kan lösa detta på olika sätt, dels utifrån att nattvarden har flera djup av betydelser. Men att det finns gränser eller utmaningar med detta kan inte hindra oss från att medvetet betrakta barnen som aktiva gudstjänstdeltagare. Detta får konsekvenser för hur vi ser på barnkören där i trappan till estraden. Är de ett gulligt inslag i ett program eller är de med och på sitt sätt lovsjunger och förkunnar? Jag tror att barnens deltagande i gudstjänsten kan lära vuxenförsamlingen mycket om tillit och hängivenhet, kanske också om vem Jesus är.
   Ibland har gudstjänsten delar som på ett särskilt sätt relaterar till barn. Det kan handla om olika saker men jag tänker särskilt på barnvälsignelse. Detta är utmärkta tillfällen att fördjupa den teologiska förståelsen av hur vi ser på barnen, deras deltagande i Guds rike och i församlingen. Vi kan e dessa tillfällen som en hjälp att mejsla ut och gestalta den teologi kring barn som vi i grunden står för. Det är uppenbart att barnen har en viktig plats i Guds rike. Det måste få synas i vårt sätt att vara församling och vårt sätt att fira gudstjänst.

Fotnot: Institutet för pentekostala studier arbetar just nu med en skrift om barn- och familjeteologi, där Ulrik Josefsson är en av författarna.