De vise männen gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: Guld och rökelse och myrra”, Matt 2:11.
   En av döttrarna har lite försynt lämnat en lista med sina önskemål inför julen på köksbordet. Jag läser och blir lite förvånad. Äntligen. Hon har vuxit upp. Mitt kära lilla barn öskar sig inte bara roliga grejer. Hon önskar sig nyttiga grejer, men också det oerhörda – fred på jorden! Jag ler och tänker. Barn vet verkligen hur föräldrar ska ”viras runt lillfingret”, men får be om förlåtelse redan innan tanken är slutförd. Fred önskar hon sig, fred ska hon få. Så får det bli.
   Att julen är önskningarnas och gåvornas helg nummer ett är inte konstigt. Julens budskap handlar ju om en gåva – den allra största – Guds gåva till mänskligheten. Ett barn! Det vackraste vi kan tänka oss. Litet, sårbart och samtidigt det mesta kraftfulla världen kan se.
   Långt innan någon riktigt förstått gåvans storhet ställer sig några kungar på knä. De hyllar det nyfödda barnet och ger sina gåvor. Det finaste de hade; guld, rökelse och myrra. Tillräckligt för att den lilla församlingen, familjen, skulle klara av kommande flykt till Egypten. Barnet, ”Ordet från himlen” skulle skyddas till varje pris. Det var ju bärare av själva frälsningen för hela mänskligheten. Stora mäktiga män på knä inför Jesus, dessutom med händerna fyllda med gåvor. Vackert och kraftfullt.
   Fadern är generös. Han gav oss sin ende son. Visste han att han skulle få honom tillbaka? En del fatalistiska teologer skulle naturligtvis svara: ”Ja, det klart han visste”. Men det tror inte jag. Frestelsernas öken talar ett annat språk. Kampen i Getsemane likaså. När sedan piskan viner och ryggen flås, törnekronan vrids på huvudet och spikarna drivs in i hans kropp blir den vackraste av alla gåvor förvandlad till en förvriden gestalt och ett levande helvete. När Fadern gav var det utan tanke på vinst, utan tanke på egen tillfredställelse. Ren kärlek, tänker inte på sitt, 1 Kor 13. Den ger ändå.
   Jesus är generös. Inte bara judiska vuxna män får hans uppmärksamhet. Kvinnorna och barnen, till och med andra folk får delav hans tid och omsorg. Hängande på korset kan han inte betvinga sig själv och sluta ge. Marias behov av försörjning måste lösas, samtidigt som hela mänsklighetens skuld måste betalas. Litet och stort om vartannat. För Jesus var de långsamma, de mest utsatta och svaga de viktigaste. Blinda, fattiga och spetälska, de som nästan ingen orkade med.
   Han gav mest till dem som aldrig kunde betala tillbaka. Generositeten verkar inte ha några som helst gränser. Han gav allt. Det bästa han hade, inte det han fick över när alla egna räkningar var betalda.
   Anden är generös. Inte bara de tre närmaste – Petrus, Jakob och Johannes – inte bara de tolv eller de 72 andra lärjungarna kände av vinden som fyllde rummet i Övre salen. När gudsvinden blåste på Pingstdagen, när Andens eld tändes och tunghäftan släppte, drabbades alla av Guds härlighet. Anden fördelade sina gåvor ”på var och en av dem”,  Apg 2. Jag gillar beskrivningen. Det finns mer och det finns till alla.
   Anden är generös. Med Andens uppfyllelse, i Andens dop, händer något med människan. Hon kan inte längre tiga, hon kan inte längre förvara det hon äger på banken för att se om det möjligen kan ge högre avkastning där, hon delar med sig. Orden ”vi kan inte tiga”, säger något oerhört om pånyttfödelsens förvandlande kraft av människohjärtats natur, Apg 4:20.
   Guds generositet påverkar dem så att de inte längre vill äga något för egen del.
   Det finns ett naturligt samband mellan att vara generös och skörda generositet. Sambandet är så påtagligt att en och annan säkert kommit fram till frågan om motivet till den egna generositeten rent av skulle kunna vara skörden generositeten ger. För det är så. Den som sår får skörda. Det ser vi i naturen. Sätter du potatis skördar du vanligen
betydligt mer potatis än du satt. Det är dock bara den som sår, sätter eller ger som får skörda. Där finns en reell risk.
   Mellan sådd och skörd går det ofta lång tid och under den tiden kan saker gå fel. För att så, måste man våga ta en risk. För att över huvud taget komma på tanken att så behöver man alltså tro, dels på det egna utsädet och dels på jorden i vilken man sår. Det momentet kommer vi aldrig undan. Tar man ingen risk alls minimeras tillväxtmöjligheterna helt och hållet.
   Men det finns en faktor till. ”Den som sår snålt får en snål skörd” och vise versa ”den som sår rikligt får en riklig skörd”, 2 Kor 9:6. Att detta gäller i naturen är uppenbart, men att det också gäller i våra relationer och i vårt förhållande till familj och församling är inte alltid lika uppenbart, men det är ändå så det är.
   Jesus säger att vi ska ”söka Guds rike först” och att om vi gör det kommer det att berikaprioriteringslista? Familjen först. Ingen kan bära alla, men alla kan bära någon. Vår primära lojalitet är vår egen familj. När Noa byggde Arken vände han sig först till sin familj. De trodde på honom och blev räddade. Genom hela Gamla testamentet ser vi hur ansvaret för den egna familjen inskärps, en tanke som också får stöd i Nya testamentet, Matt 19, Ef 5-6.
   När Jesus får frågan om skatt och underförstått frågan om samhällsansvaret kontra ansvaret för den andliga verksamheten gör han egentligen ingen skillnad. Orden ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” är klargörande, Mark 12:17. Naturligtvis ska vi ta ett samhällsansvar. Att gemensamt besluta om gemensamma verksamheter – vård, skola, omsorg – är självklart i ett civiliserat samhälle, men också utifrån ett kristet perspektiv. 
   Men vi utmanas också att ”ge Gud det som tillhör Gud tillhör”, att vara med och bära ett gemensamt ansvar för församlingen och för Guds rikes utbredande.
   I Sverige och i väst, finns det stor anledning att pröva våra familjära prioriteringar inför Bibelns allmänna vägledning om hur vi förvaltar våra liv. Vi lever nämligen på mer än 90 procent av världens samlade tillgångar. Är det riktigt att köpa en ny TV till när vi har tre, en bil till när man kan cykla, en resa till när Östafrika svälter?
   I samhället fattar vi genom demokratiska valda politiker beslut om verksamheter och skattenivåer. Gillar vi inte dessa får vi byta politiker och ta nya beslut, men till dess ska vi  betala skatt.
   I församlingen då, vad finns det för vägledning där och hur är det med tiondegivandet egentligen? Det som började med
Abraham – inte som en lag utan ”bara” som ett tack för Guds välsignelse, 1 Mos 14, som försatte med Isak och Jakob. Principen som konfirmerades i lagen av Mose, bekräftades faktiskt av Jesus: ”Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra”, Matt 23:23. Men – och det är ett viktigt ”men” – lagens förbannelse över den som inte vågar eller kan är bruten. Den förbannelsen tog Jesus.
   Så den andliga vägledningen blir därför enkel och praktisk. Börja i det lilla. Börja med en, två eller tre procent av din inkomst och öka därefter, allt eftersom din tro växer.
   Till sist några noteringar. ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”, 1 Tim 6:10. Det gäller att vara på sin vakt. Utan pengar kan ingen modern människa leva. Fattigdom är heller inget vi önskar någon, inte heller något att eftersträva, men rikedom kan också vara farligt. Girighet är livsfarligt – det bör noteras i ”bonuskulturens” tid – man kan dö av et.
   Den andra noteringen handlar om välsignelse. Den Gud Bibeln berättar om gillar att välsigna. Vi ser det i patriarkhistorien. Trons fader Abraham blir så välsignad av Gud att han framstår som en av de mest välbärgade i sin tid. Listan av bibliska personer som bevis på att vi kan räkna med Guds välsignelse också i vår ekonomi kan göras mycket lång. Job, Isak, Jakob, Josef, Samuel, Saul, David, Salomo, Ester, Daniel… Till denna lista kan vi också foga Jesus. Han, som valde att bli fattig, inte för att konservera de fattiga i deras fattigdom eller upphöja fattigdom till ideal, utan för att befria människor och folk ur fattigdomens slaveri, Luk 4:18-21.
   Den tredje noteringen är generositet. ”Det är saligare att ge än att få”, Apg 20:35. Ibland frestas vi att tro att det är roligare att ta emot än att ge, men på lång sikt är det precis tvärtom. Det generositeten gör med givaren går inte att överbetona.
   Den fjärde noteringen handlar om skryt.”När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig”, Matt 6:2-4. Det är kanske inte så vanligt i Sverige, att människor skryter med sina pengar, men visst finns tendensen, inte minst på insamlingsgalorna. Hur många företag skulle donera stora summor om de inte fick skylta med sina loggor?
   Slutligen: Plikt är bra, men tvång är farligt och skadligt. Vem vill ta emot en gåva av någon som ger för att den är tvungen? ”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål”, 2 Kor. 9:7-8.
   Så när vi läser våra barns önskelistor ellerskriver egna, denna julhelg, när vi återigen firar berättelsen om hur de vise männen böjer sig och överlämnar sina gåvor till den lilla församlingen, när vi firar berättelsen om den obeskrivligt generösa gudagåvan, låt oss då även vi överflöda i kärleksgåvor till varandra och till den församling vi tillhör.