Jag blev påmind i morse om att församlingen inte är en ankdamm för inbördes beundran utan har sitt ursprung i en större vision. Mikael Tellbe hade en riktigt bra teologisk djupdykning i mitt favoritämne: Guds rike. Idag firar jag en kungamakt som inte har sitt säte i Stockholm, utan där tronen intagits av en uppstånden Jesus.

Carl-Henric Jaktlund gick vidare och målade bilden av en kristenhet som inte ger verktyg för en mogen, vuxen radikalitet utan istället gör kyrka som mer passar förvuxna tonåringar, om ens det. Vad gör vi med alla tjugoåringar som lämnar kyrkan för att den inte längre är relevant? När hormonerna slutat att spruta ur öronen och det svartvita tänket ersatts av reflektion. Hur gör man för att behålla radikaliteten i livets växlingar? Så läs hans bok: "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar". Det ska jag göra. Lyckades få fler schyssta boktips idag. Fångade Tellbe på väg ut ur Filadelfias portar och bad honom om boktitlar på temat Guds rike.

Sedan blev det kvinnolunch. Jag har egentligen aldrig gillat sådana tillställningar men dyker upp av någon slags lojalitet. Grejen är att jag tycker att de frågor som vi kvinnor samtalar om själva borde ske gemensamt. Idag var inte något undantag. Varför kvinnligt ledarskap aldrig pratats om i det forum som Predikantveckan utgör (inte bara bland kvinnor på lunch) framstår som ett mysterium för mig. Mysteriet kanske får sin förklaring i att pingströrelsen år 2009 ännu inte riktigt reflekterat över frågan utan mer liknar ett gäng förvuxna tonåringar som inte vågar lämna ankdammen. Men vad vet jag.

Vi behöver inte kapitulera inför en liberalteologisk bibelsyn för att underordna oss föreståndare som också råkar (?) vara kvinnor. Vi pingstvänner tror nämligen att Gud, Skaparen kallat oss in i funktion i Guds rike, inte i hierariskt ordnade ämbeten, som mer är en konsekvens av syndafallet. Pingströrelsen kan stolt bära vidare visionen om det allmänna prästadömet där vi alla är kungar och präster oavsett om vi råkar vara kvinnor, pojkar, pastorer, greker eller slavar. Men problemet, kanske inte sitter där. Utan som Dan Salomonsson uttryckte det på lunchen för kvinnor (!) - problemet sitter nog inte i att pingströrelsens system inte stödjer att kvinnor är i ledarskap. Nej, problemet ligger nog snarare i att våra strukturer inte stödjer kvinnlighet! För allvarligt talat så har jag inte någon större lust att bli gubbe bara för att jag råkar vara kallad till pingstpastor.

Så dagen till ära, för att fira min konungsliga ställning i Guds rike så bär jag rosa prinsesskjol i tyll. Leve kvinnligheten och radikaliteten i Guds rike! Och låt oss inte lämna kyrkan i farstun. Ut med oss på Gudsrikets arena!