Anmäl dig till rådslaget senast 30 april

Lördagkväll i Pingstkyrkan

Jag kommer in i den lilla kyrkan och möts av människor i olika åldrar, personer som säger hej till varandra, går runt och småpratar lite och en del verkar mest fundera över var man ska sitta någonstans. Det finns ett lugn och ändå kan man ana en förväntan och kanske lite nyfikenhet i luften. När mötet börjar har inte alla satt sig, det är kvällsmöte i Pingstkyrkan, och människor samlas i en folklig och enkel mötesform.

Det finns något som tar mitt hjärta varje gång det händer och det är när gudsnärvaron blir närmast taktil, när den märks i det förtätade rummet. Jag känner inte alls att jag ”kväljs av varm bönhusluft” för att citera Manfred Björkquist, en gång biskop i Stockholm. Nej, detta är en värme och en hetta av en eldstad man vill vara vid en kväll som denna. Det är när folkligheten och andligheten hittar varandra jag trivs som allra bäst. Björkquist uppskattade en kollektiv ensamhet under de stora kyrkornas valv, jag kan absolut förstå vad han var ute efter, att vara ensam med Gud men ändå bäras av en församling. Själv tror jag på det stora i det personliga men ändå gemensamma mötet. Är det något vi har svårt med idag är det detta att uttrycka känslor, fromhet och tro gemensamt. Vi verkar kunna gå på en arenakonsert eller en elitmatch och hänge oss som fans men är rädda för sektstämpeln om vi skulle uttrycka vår tro med intensitet. I detta finns en låsning som behöver öppnas, kanske ett nutida väckelsemöte kan vara den öppningen?

Ibland tänker jag att förmiddagarna är till för tanken och kvällarna för hjärtat. Jag tror att det är viktigt med undervisning, förankring och reflektion. Jag tänker vidare att då borde väl eftermiddagarna vara till för kroppen och längtar kanske mest efter att få vara i rörelse eller egentligen ännu hellre dricka kaffe med fötterna upplagda på skrivbordet en stund och bara låta kroppen vara. Men kvällarna, de gör något med mig, med mitt hjärta. Jag blir lättare berörd, ibland uppsluppen men ibland också melankolisk. Jag får erkänna att jag vill bli berörd, jag längtar efter att bli berörd och jag tänker att jag nog inte är ensam om det. Detta att bli besökt av Gud som folket i Nain sa hade hänt när Jesus uppväckt  en änkas son från döden, det är den yttersta av alla beröringar. Det var en enda ung man som rent fysiskt berördes men hela staden kände av händelsen, Gud hade besökt sitt folk.

Nåväl, kvällsmötet i Pingstkyrkan har en innerlig och enkel lovsång, många sjunger med men inte alla, en del är mer uttrycksfulla än andra. De som leder lovsången verkar vara med om det man ofta är, man blir mest välsignad själv. Jag har en hel del såna erfarenheter. Detta att förbereda förkunnelse och så har man blivit berörd av bibelordets texter och närvaron i rummet varit förtätat påtaglig, det är att bli träffad av den för evigt utgivande kärleken. Det är tillfällen som dessa man bara summariskt kan beskriva, att helt berätta om andliga erfarenheter låter sig inte göras och ska nog inte heller alltid berättas.

Det har blivit så att jag ibland bjuder in människor att komma fram och böja sina knän, så också denna kväll i avslutningen av förkunnelsen. Jag böjer först mina egna knän och bestämmer mig för att be till Gud en stund och helt låta det bero om någon annan vill söka Gud på samma sätt eller inte. Gensvar och respons får aldrig vara en predikants kraftkälla, gensvar och respons tillhör församlingens goda utveckling. När jag efter en stund reser mig upp och ser mig omkring är det alldeles fullt av människor längst fram i kyrkan, dessa småpratande mötesbesökare deltar nu i en annan fas och har böjt sig för allmaktens och nådens närvarande Gud. Jag tänker att vi behöver en lördagkväll i Pingstkyrkan ibland, jag tänker att väckelserörelsens fromhet ännu inte gjort sitt, också idag behövs möten där hjärtan får beröras. I detta vackra och ibland känsliga, kan vi tillsammans med människorna i Nain göra hjärtstartande erfarenheter. En lördagkväll i Pingstkyrkan kan lämna kvar ett inre, kollektivt minne. Gud har besökt sitt folk.

/Daniel Alm